En kväll när det småduggade sådär härligt som det bara gör om sommaren gick jag ut på trappen till vår villa, såg att nycklarna var i VW-bussen Framåt och tog mig en sväng till Kastellet, som jag brukar kalla det, Frankenburg alltså. Jag älskar att åka förbi Frankenburg, det är så rosa och läckert, som om man skulle kunna äta upp det i en enda välsmakande och gräddig tugga. Nu hade jag pratat med Kastellets stolte herre Ralphus Rexus tidigare om denna visit. Vi skulle åka till honom med en delegation från Svenska Fringe för kulturutbyte under trevliga former. Men ikväll fann jag det för gott att sticka i förväg, för jag kände att något drog mig dit ... nu. Och - flickor, kom ihåg Mae Wests visa ord - riktig realpolitik bedrivs i sängkammaren.
Visst hade Raffe så att säga "ridit in" alla flickor på vårt institut, i samarbetets och kärlekens namn, men jag kände ändå att jag var den mest betydelsefulla av hans älskarinnor just idag. Och när jag kom fram märkte jag att han redan hade känt på sig att jag skulle komma, han stod nämligen i all sin prakt ute vid dörren med ett varmt gult ljus inifrån härden flödade ut över gårdsplanen. När jag gick över det daggvåta gräset märkte jag att herr Rexus var iförd en kunglig mantel, eller snarare badrock, som var burrig, chockrosa och fållad med fejkad kaninpäls. Han stod barfota, och jag kunde se hans ymniga hårväxt på fötterna och hans otaliga guldringar på de flesta tårna.
När jag trädde in i kronsalen märkte jag förnöjt hur hans intensiva blickar klädde av mig, jag hade på mig en nymf-inspirerad negligé av genomskinligt silke, ett diadem med stora genomskinliga stenar på och silverringar på fötterna. Jag hade ingenting under den flostunna klänningen, vilken slutade strax under rumpen, jag kände hur mustiga dofter steg från mitt inre. Jag tror att Ralph kände det också ... Han var dock i färd med att ta fram några attiraljer ur en ornamenterad låda i pseudo-klassisk stil. Utan att göra någon större affär av det hela tog han av sig skärpet och öppnade badrocken, blottande sitt kön. Jag kunde bara gapa. Således föll det sig naturligt att jag skulle ge honom min kärlek på franskt vis.
Men jag gapade värre när han ur sin box drog fram ett gigantiskt skjutmått av trä, "Det här ser du användes av rasbiologen Herman Lundborg", varefter han mätte sitt stånd. En snabb andragradsekvation senare hade han kommit fram till att ståndet motsvarade en 10:a på Lundborgs gamla skala. Döm om min förvåning när han sedan började fästa elektroder i snoppen och koppla in dessa i en terminal på en gammal byrå. "Vi ska göra skön musik tillsammans förstår du." Då var det ju bara att lägga sig ner och sätta igång, det hela kändes lite väl vetenskapligt för min smak men när Ralph såg tveksamheten skugga mitt ansikte la han huvudet på sned och drog en av sina gyllne lockar över min kind.
Han började penetrera mig ganska varsamt, det var skönt men lite ovant med elektroderna, och dessutom började de gigantiska högtalarna som flankerade rummet utstöta uggleskrik. "Fan också", sa Ralph och slog några snabba ackord på ett klaviatur i närheten. "Rena rama gökuret." utbrast jag. Raffe såg lite nervös ut när han förde in den på nytt. "Nu tror jag att det är okej", sa han. Rymden fylldes av änglakörer och harpospel. När det hela kom till kritan var ju Raffe en riktig virtuos med kuken, "Det är mitt främsta instrument" sade han inte utan stolthet när jag nämnde det, "Då spelar jag väl lite köttflöjt då", sade jag för att bidra till den uppsluppna stämningen. "Nej nej", sade Ralph med sin kungastämma och vände på mig med stadig hand. Knölvalens ensamma sång bölade ur HiFi-anläggningen medan Raffe metodiskt arbetade sig in i min stjärt.
Vi fann oss själva svettiga, söndriga, trasiga på den rosa fuskfällen framför den artificiella brasan som Raffe hade låtit installera. Raffe gick upp och slog av UV-värmen, så att temperaturen i rummet blev uthärdlig. På vägen till drinkskåpet föll han framstupa på en stor schackpjäs av skumgummi, eftersom elektrodsladdarna var på tok för korta. Han reste sig myndigt och blandade snabbt till två dubbla whiskey. På vägen tillbaka tog han fram en kortlek, och vi spelade femhundra i flera timmar, tills de andra i Svenska Fringe kom insläntrande.
Historien fick ett något obehagligt efterspel. Raffe hade spelat in alla ljud från vår herdestund och låten som därmed bildades blev till min förtret en storsäljare och gick varm på radion i kuddrummet. Som tur är tror jag inte att de andra förstod vad den ensamme knölvalens sång innebar.
Xantippa, Översteprästinna